Hur kan en lösning som blivit utspädd tills det inte längre innehåller en enda molekyl av en aktiv substans ändå vara verksam – vilket man hävdar inom homeopatin? Länge har detta varit helt oförklarligt eftersom det strider mot de fysikaliska lagarna. Några nycklar till detta fenomen tycks vara frekvenser och vattnets förmåga att minnas.

Homeopati bygger på tanken att lika behandlas med lika. Ett växtextrakt som vid full styrka kan orsaka nässelfeber används i extremt utspädd form för att bota samma åkomma.

Forskare som försökt förstå detta gåtfulla fenomen genom seriös forskning har ofta avvisats och smutskastats av den traditionella vetenskapen eftersom resultaten inte passat in i de tidigare vedertagna ramarna inom fysiken. Ett sådant exempel är den framstående franske allergiforskaren Jacques Benvenistes öde.

Vad hade Benveniste upptäckt?
Av misstag - som visade sig få stora konsekvenser – späddes en lösning med en aktiv substans så mycket att den knappast innehöll en enda molekyl allergen (allergiframkallande ämne). Det häpnadsväckande var att lösningen fick vita blodkroppar (del av kroppens försvar) att reagera som om ett allergen var närvarade. Detta hände 1984 vid det prominenta forskningsinstitutet INSERM i Frankrike där Benveniste då var forskningschef. Han upprepade försöket många gånger med samma resultat och fick till slut acceptera att något oförklarligt hade skett. När han inte kunnat hitta svaren i någon vedertagen modell hörde han talas om att fenomenet påminde om homeopatins principer. Där späder man ut den aktiva substansen tills det i princip inte finns något alls kvar av det ursprungliga ämnet, det enda som återstår är ”minnet” av ämnet.

Under fortsatta försök bekräftades det om och om igen. Man spädde lösningar en del lösning och 9 delar lösningsmedel och fortsatte att späda ut detta tills de uppnådde en del lösning och upp till 999 delar lösningsmedel. Varje ny utspädning potentierades, dvs skakades kraftigt. Häpnadsväckande var att lösningen blev mer verksam ju mer lösningen späddes ut – något man alltid hävdat inom homeopatin.

Benvenistes resultat startade ”häxjakt”
Forskarlag i fyra andra länder lyckades duplicera Benvenistes resultat och man publicerade sedan kontentan av sitt fyra år långa samarbete i den högt ansedda tidskriften Nature. Man drog slutsatsen att ”specifik information måste ha överförts under spädningsprocessen eller skakningarna. Vatten skulle t ex kunna tjäna som mall för molekylen, genom ett omätligt nätverk, eller elektriska och magnetiska fält … Detta fenomens exakta natur förblir ouppklarat.”

I den vanliga pressen fick artikeln stor publicitet – man skrev att Benveniste hade funnit ”vattnets minne” och många menade att hans forskning stödde homeopatin.

Trots att tidskriften publicerade artikeln, skrevs i en kommentar att det inte finns någon ”fysikalisk grund” för aktiviteten och att en oberoende utredare skulle observera upprepningar av experimenten. Detta startade en lång process med många övervakade experiment som fortfarande visade samma sak. Ändå kunde den av Benveniste kallade ”vetenskapliga bedrägeriroteln” inte acceptera fynden och de ändrade experimentets regler utan att ha utbildning för sådana försök. Dessa förändrade experiment fungerade inte och bedrägeriroteln ansåg då att de fått sina resultat.

Sedan publicerades i Nature en rapport under titeln ”Utspädningsexperimenten bara ett bländverk” som fick förödande konsekvenser för Benvenistes anseende. Han blev smutskastad från olika håll och ingen lyssnade på hans invändningar om den bristfälliga kvalitén i Natures granskning. Så småningom lämnade han forskningsinstitutet och började forska privat istället.

”Digital biologi” – hur kroppens molekyler talar med varandra på specifika frekvenser
Studierna på vattnets minne hade sporrat Benveniste till att undersöka hur molekyler kommunicerar i levande celler. Om vatten ägde förmågan att prägla in och lagra information från molekyler har det stor betydelse för vår förståelse av hur molekylerna kommunicerar i våra kroppar eftersom molekylerna i människans celler är omslutna av vatten.  Som ett exempel, när vi är upphetsade pumpas adrenalin ut från binjurarna som på något sätt talar om för hjärtat att det ska slå snabbare. Den gängse teorin är att det sker genom att de molekyler som passar ihop stöter in i varandra. Problemet med den teorin är att den förlitar sig för mycket på slumpen och dessutom är tidskrävande och inte kan förklara snabbheten i biologiska processer som ilska, glädje och rädsla.

Om däremot varje molekyl har sin egen signaturfrekvens skulle dess receptor eller molekylen med ett matchande spektrum av egenskaper ställa in sig på denna frekvens på ungefär samma sätt som en radio ställer in sig på en specifik station. De ställer sig i resonans med varandra även över långa avstånd och skapar en ”kaskad” av elektromagnetiska impulser som färdas med ljusets hastighet.

Benvenistes fortsatta experiment visade tydligt att cellerna inte förlitar sig på slumpmässiga kollisioner utan på elektromagnetiska signaler med lågfrekventa vågor, något som kunde förklara hur en i princip omedelbar kedjereaktion uppstår.

Molekylernas frekvenser skickas med e-post!
Från 1991 framåt visade Benveniste att man kunde överföra specifika molekylära signaler enbart genom att använda en förstärkare och elektromagnetiska spolar. Benveniste och hans medarbetare gjorde tusentals experiment där de spelade in en molekylär aktivitet på en dator och spelade upp det för ett biologiskt system som normalt var känsligt för det ämnet. I samtliga fall lurades det biologiska systemet till att tro att det interagerade med själva ämnet och reagerade därefter genom att skapa en biologisk kedjereaktion på precis samma sätt som det skulle ha gjort i den faktiska molekylens närvaro.

Slutsatsen var, precis som den tyske forskaren Fritz-Albert Popp tidigare visat, att molekyler talar med varandra med oscillerande frekvenser. Nollpunktsfältet skapar tydligen ett medium som låter molekylerna tala med varandra icke-lokalt och i princip momentant.
I några dramatiska experiment visade Benveniste att signalen kunde skickas till andra sidan världen: Kollegor till honom i Chicago spelade in signaler från fyra olika ämnen som skickades med en postad diskett – i ett senare försök även med e-post.  När vatten exponerades för dessa signaler i mottagaränden hade det samma effekter som de faktiska substanserna!

Många forskare har upprepat både utspädningsexperimenten och de med digitaliserad information för molekylär kommunikation och har kunnat bekräfta Benvenistes forskning. Dessutom har mängder kliniska studier på homopati visat att det är verksamt mot bland annat astma, diarré, övre luftvägsinfektioner hos barn och till och med hjärtsjukdomar.

Ett av dessa publicerades i Lancet men precis som i det tidigare fallet med Nature vägrade man godta resultaten. Benveniste kommenterade då:

Detta för ofrånkomligen tankarna till en fransk akademikers utsökt självgoda bidrag till den på 1800-talet hetsiga debatten om metoriters existens, vilken engagerade dåtidens vetenskapliga kretsar: ”Stenar faller inte från himlen eftersom det inte finns några stenar i himlen”.

Människor som frekvensomvandlare
För att andra lättare skulle kunna upprepa hans experiment, ordnade Benveniste med en robot som kunde utföra de olika momenten. Det ledde till en oväntad upptäckt – att de elektromagnetiska vågorna från levande varelser påverkade omgivningen. Benveniste fann att roboten fungerade bra utom vid vissa tillfällen – de dagar då en viss kvinna var i laboratoriet. Efter uteslutningsmetoden kom man efter 6 månader fram till att någonting i hennes blotta närvaro förhindrade positiva resultat. Han upptäckte snart att hon utstrålade elektromagnetiska fält som störde kommunikationssignalerna i hans experiment. Hon var en ”frekvensomvandlare”. Han bad henne hålla i ett rör med homeopatiska granuler i fem minuter och testade sedan röret med sin utrustning. All aktivitet, alla molekylära signaler, hade raderats!

Man kan läsa mer om detta och om mängder av annan häpnadsväckande forskning i boken Fältet av Lynne McTaggart.